Plain & Simple

  Ibland så ska man inte vara självisk och bara tänka på sina egna behov. Om jag hade tänkt på mina egna behov, på att jag var trött och bara ville hem. På att det var varmt och jag ville ta mig hem så fort som möjligt så jag slapp sitta i bilen så mycket. Hade jag varit folkskygg och inte vågat prata med viltfrämmande människor, så hade jag inte fått uppleva det som jag upplevde eller lärt mig det jag lärde mig. Jag hade inte träffat de personerna som jag träffade eller fått den väldiga uppskattning för min lilla insats om jag inte stannat kvar de extra minuterna på parkeringen. Ja det är inte så dramatiskt som det låter, men ändå en rolig sak att tänka på. Om jag inte varit där hade de då fått den hjälp de behövde, eller?

  Historien börjar i på en mörk tom station, två älskare skulle säga adjö innan den ena tragiskt skulle bege sig iväg. Eller vänta så var det inte alls!

  Två kompisar stod på en varm och ljus tågstation i väntan på att tåget skulle gå. Den ende med en glass i högsta hugg och den andre hade full koll på att inte tappa bort sin hatt(jag).

  Sorgsna farväl flög mellan vännerna och en tår föll ifrån den enes kind innan denne gick på tåget för att aldrig ses igen. Eller ja... Det var glada kramar och vaga planer inför en en framtida träff som inträffade vid avskedet.

  Jag tar och hoppar direkt till denna goda gärning för annars så kan jag nog fylla ut rätt så mycket med detta retsticka skrivandet.

  När jag kom tillbaka till bilen på parkeringen vid stationen så stod det en bil parkerad så att jag inte kunde köra ut ifrån där jag var parkerad. Mellan min bil och bilen bredvid står det tre killar en en medelålders kvinna. De står alla fyra och studerar en man som ålar omkring i bilen. Deras första reaktion när jag kommer gående emot dem var såklart att flytta bil nr ett som står i vägen för min avresa. Jag frågar som en trevlig medborgare vad det är som står på och får då reda på att låset inte funkar ordentligt. Istället för att sätta mig i bilen efter det och köra hem så står jag också och studerar mannen som visar sig vara gruppsamlingens far/man åla sig till bagaget i bilen. Det är nämligen så att han kommer inte ut nu när han tömt det sista livet som batteriet hade på att komma in i bilen, allt elektroniskt har slutat funka. Vilket nu då betydde att man kunde inte komma in i bilen eller komma ut ur den, om det hade varit en äldre bil så hade man enkelt vevat ner rutorna och krälat sig ut den vägen. Men med tanke på mannens kroppsbyggnad och det faktum att fönsterna öppnades elektroniskt så gick det inte så bra i vilket fall. Nu kommer vi till det ”magiska” ögonblicket som inte hade skett om jag bara begett mig av efter den formella och nyfikna frågan till kvinnan. Jag hjälpte till inte bara genom att förse räddningskåren på två killar i min ålder plus mig med startkablar utan även erbjöd att använda min bil för att starta vraket. Nu skulle jag få mig en snabbkurs av en man som var instängd i sin bil i mitten av juni hur man startar bilar med startkablar. Väldigt intressant möte vill jag säga och en upplevelse som förgyllde min dag ännu mer än vad den redan var. Såklart fick vi ut mannen och han var väldigt tacksam, det var såklart hans familj med. Känslan jag hade när jag åkte där ifrån var väldigt skön, det är skönt att hjälpa andra.

  Det behöver inte vara något speciellt som i detta fallet utan något simplare, en glad hälsning på stan eller som jag gjorde här om dagen. Jag hjälpte en äldre dam med att lyfta upp hennes dragkorg på ICA, jag såg på henne att det skulle vara tungt så jag tog den för henne och lyfte upp den. Det var inte svårare än så och hon blev så glad att någon hjälpte henne.

  Jag kommer att tänka på ett ”fenomen” som heter fjärilseffekten, jag kan inte i detalj hur den fungerar. Dock så tror jag att det är något i stil med att den minsta gest(tydligen så stavas det så hade jag inte en aning om!) kan skapa underverk i framtiden. Det kan beskrivas som att man droppar i en droppe vatten på västkusten idag och en tsunami sköljer över USA imorgon, ett exempel bara! Man skulle också kunna säga att idag hjälpte jag en familj att ta sig ut ur sin bil, imorgon så hjälper någon i den familjen någon annan okänd person.

  Jag har ett verklighets exempel till som jag vill skriva om innan jag är färdig som också skulle få mig att känna mig väldigt bra med mig själv. Detta upplevde jag för någon vinter sedan.

 

  Jag var på vägen hem ifrån en middag hemma hos pappa, det var nysnö och kallt. Klockan var runt nio tiden och det hade redan blivit mörkt ut. När jag inte var långt hemifrån gående själv under gatlyktornas neutrala sken så hörde jag en bil gasa för fullt. Tydligen så hade det varit någon form av sammankomst i en lite lokal för någon av minoriteterna i Gislaved. Byggnaden är någon gammal byggnad till dammen som ligger där, den har länge sedan blivit renoverad för att hushålla andra aktiviteter. Dock så är nedfarten till lokalerna på understa våningen som inte ligger på det vanliga markplanet rätt så brant. Jag går och studerar den figur som står utanför bilen och försöker med ingen framgång att få bilen att få fäste på den ny frusna backen, vad jag kan se så är de två stycken. Jag hör att de pratar med varandra, men inte om vad eftersom jag är ungefär 100 meter ifrån dem. Om jag skulle vilja ta mig till dem så måste jag korsa först den vanliga vägen och sedan ett snår med skog. Jag går och studerar de en stund till, det är ju rätt kallt tänker jag för mig själv och det är ju max 5 min innan jag är hemma. Jag vill ju hem och komma in i värmen. Fast jag vet inte vad som får mig att stanna och raskt små springa över vägen ner genom snåret och fram till bilen. Det sitter en man i bilen och en kvinna står utanför bilen, de bryter på något språk som jag inte har en aning om vad det kan vara. Jag frågar om de behöver hjälp.

 

  Trots situationen de är i så frågar de om jag verkligen vill, det är ju rätt kallt ändå. Klart jag kan det, jag har ingen tid att passa.

 

  Efter febrilt puttande och många försök så fick bilen tillslut fäste och kom upp för backen, jag var helt slut. Svetten rann i princip ner för ryggen och jag hade slängt av mig mössa och vantar för att kunna arbeta bättre. De hjärtliga tack jag sedan översköljdes med var helt underbart och fast än jag blev väldigt kall den lilla biten jag hade hem så gick jag hem med ett stort leende på läpparna och det leendet popar fortfarande fram när jag tänker tillbaka på den goda gärning som jag gjorde en vinternatt för vilt främmande människor.